Jag skulle bli förhörd av polisen idag, jag var kallad till polisstationen som ligger vid Ullevi mitt i Göteborg. Jag vet vem som anmält mig och jag vet vad det handlar om, jag bryr mig inte om att ta med en advokat för jag vet att det inte finns någon sanning i det jag blivit anmäld för.
Givetvis så sover jag dåligt, kroppen är stressad, jag tror att det kan bero på att många gamla sår rivs upp i mig. Jag är helt övertygad om att anmälan mot mig kommer från samma person som hotat, trakasserat och terroriserat mig och min exflickvän i mer än 7 år. Samma människa som genom rättshaveri och egenmäktighet knäckt mig till den grad att jag i perioder är oförmögen att sörja för min egna fortlevnad.
Något sen på grund av sömnen kör jag bil till bilfärjan mellan Hönö och fastlandet, avgången är ändrad på grund av frakt med farligt gods. Jag blir ytterligare försenad. Polisen som skall förhöra mig ringer när jag är på väg och undrar om jag kommer, jag säger att jag blivit sen men är på väg, säger att det kan ta 20-30 minuter innan jag är framme. Hon säger att hon ska ringa upp igen 20 minuter senare.
På grund utav dålig sändning så ringer inte min telefon dom två gånger polisen ringer upp igen, jag kör bil och ser inte att hon ringer då jag tittar på vägen när jag kör. Poliskvinnan skickar 2 sms som jag inte kan läsa så länge jag kör, jag läser dom först när jag stannat på gatan polisstationen ligger på. I smsen så skiver poliskvinnan att "hon förstått att jag inte kommer" och vill boka nytt förhör i morgon samma tid. Jag kan inte svara på smsen och polisen ringer från hemligt nummer så jag kan inte ringa upp henne. Jag ringer 11414 och får vänta mer än 10 minuter i telefonkö innan en telefonist svarar och vidarekopplar mig till polisen som skulle förhöra mig efter att ha sökt rätt ärende med hjälp av mina personuppgifter.
När jag tillslut får tag i poliskvinnan igen och förklarar att jag stått utanför polisstationen en kvart och försökt få tag på henne så säger hon att förhöret skall hållas i morgon för hon har inte mer tid idag. Jag förklarar att det kostar mig dyrbar tid och pengar att ta mig in till och från Göteborgs innerstad och insisterar på att vi ska ha förhör idag, samtalet blir lite barnsligt och tjafsigt en kort stund innan jag sansar mig och stannar upp. Jag ber om ursäkt för att jag bråkat om irrelevanta detaljer och att jag förstår att det inte är hennes fel att jag är trakasserad och jagad av en rättshaverist som nästan drivit mig till vansinne. Polisen måste såklart följa upp en anmälan, vi avslutar samtalet.
Jag sitter här i bilen utanför polishuset och inombors stormar känslorna. Jag ser många av de tidigare tillfällen jag blivit kallad till socialkontor och polis på grund av samma rättshaverist. Jag ser min exflickväns sjukhusvistelse som är kopplad till stress på grund av samma ämne, och rättegången mellan henne och samma rättshaverist. Jag ser hur jag skäms på mitt tidigare arbete för min oförmåga att arbeta 100% och komma i tid och hur jag tillslut säger upp mig då jag inte klarar av att vara kvar på grund av utbrändhet, skuld och skam. Sjukskrivningar, sorg, besök hos läkare och psykiater, a-kassa missen som gjorde att jag knappt fick någon ersättning alls...
Framförallt ser jag hur allt detta gått ut över mitt barn, all energi som går åt till sån här skit som hade kunnat vara lek och glada stunder. All ekonomisk förlust och utebliven vinst som i längden försämrar mina möjligheter att hjälpa mitt barn i framtiden. Jag ser de tillfällen då jag och min exflickvän separerade, sorgen, hur min son tyvärr förlorade den tredje förälder min exflickvän försökte vara för honom. Sorgen och tomheten skär i mig när jag tänker på att hon blockerat mig från all kontakt med henne sedan ett halvår tillbaka.
Jag ser mig i backspegeln och minns hur jag genom åren bränt mig själv för att orka, och vilka konsekvenser det fått, den negativa spiralen. Min känsla av hjälplöshet inför allt detta blir vrede, mina minnen av socialtjänstens många fel mot mig, min son och hans mamma blir samhällsförakt.
De gånger min son förhörts av polisen utan någon av hans föräldrars vetskap, när han hämtades på skolan utan att vara förberedd, trotts att detta vad jag fått höra är ett brott mot lagen. Min misstro mot rättsväsendet fräser som en katt inombords.
Alla mina försök att få hjälp av vården och psykiatrin, hur jag blev avfärdad, misstrodd, bortprioriterad och bortglömd, vrede, demonkungen Asmodeus dansar inom mig.
Alla människor, släktingar och vänner som utan en helhetsbild av min och min sons berättelse kommit med snusförnuftiga råd, bagatelliserande och relativiserande av mina berättelser, skuldkänslorna dom skapat när dom tycker jag ska skylla mig själv. Sprickorna i själen som uppstått när jag inte blivit hörd eller trodd. Den melankoliska tomheten som kommer när man inser att konsekvenserna av allt negativt fått mig att begå handlingar som pekats ut som den egentliga roten till allt ont...
Jag är fortfarande ostraffad, prickfri i belastningregistret, har inga såna grejor på mig alls. Jag har fortfarande halva vårdnaden av min son på pappret. Jag har dokumenterade diagnoser och flera tidigare sjukperioder på grund av utbrändhet som är bekräftade av läkare. Jag har inte fått den hjälp jag hade behövt för mina diagnoser eller utbrändheten, trotts att jag sökt och försökt många gånger genom åren.
Att en gång till ursäkta sig för att det inte är den här poliskvinnans fel "egentligen", och därmed än en gång känna orättvisan i att jag böjer mig och tar på mig skurkrollen som jag inte tycker jag förtjänar, det blev idag en gång för mycket.
Idag så dog tyvärr min sons pappa. Kvar finns någon som jag inte känner, kadavret från en älskad och älskande partner, från en ambitiös och passionerad förälder. Jag hoppas det är en bra person som reser sig ur askan, men jag är rädd för vad den kan ha kvar från sitt tidigare liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar