Soc. Möte via Internet, det minst dåliga alternativet...

 Sitter framför datorn. Har precis haft ett videomöte med två socionomer som jobbar på socialkontoret på Borstbindaregatan. Det är helt jävla surrealistiskt. Under mötet så frågar jag om dom tittat i socialtjänstens arkiv och tittat på tidigare anmälningar som gjorts mot mig och vilka påståenden som förekommit där. Jag begärde att detta skulle göras när dom kontaktade mig på telefon för nån vecka sen, det var ett krav jag ställde för att ha ett möte med dom. Under mötet så frågar jag hur många gånger dom träffat mitt barn redan och hur många gånger till dom tänker att dom skall träffa honom. Jag förklarar att jag är väldigt orolig för min sons psykiska hälsa och att mängden möten med olika myndigheter och resurser i hans liv troligtvis är väldigt påfrestande för honom. Jag förklarar att han sett sin mamma och pappa vara bättre vänner än vad han någonsin sett tidigare i sitt liv under andra halvan av förra året (2021) och att den utredning som vi nu har ett möte om kombinerat med att han inte fått träffa mig på ungefär fem veckor måste vara en stor besvikelse för ett barn som trodde att allt hade blivit bra.
Efter att vi diskuterat fram och tillbaka så får jag förklara, jag får berätta, beskriva,  hur jag som en rationell vuxen ser på mitt barn och hans psykiska hälsa. Jag berättar om vad det har kostat mitt liv att försöka vara en pappa åt min son på halvtid, hur mycket det skadat mig och andra anhöriga. Jag uttrycker min oro för hur negativt det påverkar min son att behöva gå på alla de här mötena med polis, socialtjänst och resursteam och fan vad det är för jävla diskon hans mamma släpar med honom till, istället för att han får gå på någon idrottsträning som vanliga barn...
Eftersom dom verkar ha gjort en undermålig research och inte kopplar (eller bryr sig? det är ju inte deras barn direkt...) så får jag, helt jävla klart och tydligt, förklara att den konflikt som finns mellan min sons mamma och hans pappa måste försvinna från mitt barn. Han måste få slippa att leva i skuggan av den om han ska ha en chans, och det är den rationella föräldern som förstår detta som måste se till att han slipper den. Jag sitter alltså efter mer än 10 års jävla kamp mot såna här människor och förklarar att dom borde se till att Grim bara bor hos en av sina föräldrar på heltid, och eftersom hans mamma knappast kommer förstå eller gå med på att släppa taget så blir det jag som får göra det. Detta trotts att han kommer förlora sin pappa, trotts att jag egentligen anser mig själv vara lämpligare än hans mamma, trotts att jag går och oroar mig för honom när han bor i gettot och blir mobbad i den skola han går i nu, trotts att han uppvisar tecken på depression och jag inte vill annat än att skydda honom och få honom att må bra, och att varje dag han inte är i gettot är en vinst enligt mig. Trotts att jag vet att han kanske hatar mig och ser det som att jag övergav honom när han blir äldre, om han blir äldre... Trotts att jag vet vad hans mamma är kapabel till då jag sett det hända flera gånger...

Helt jävla overkligt, och fy fan va dum i huvudet jag känner mig, jag blev rådd att släppa taget redan 2014-2015 ungefär av en man som ville ge ett gott råd, jag tog det inte, jag var väl tvungen att låta allt annat i livet gå käpprätt åt helvete först... Här är vi nu, ingen vinner, framtiden är smärta, oro, sorg och blodtörst. Ingen vinner, alla förlorar, och det går inte att skylla på någon annan än mig själv egentligen... Det är jag som krigat som en huvudlös idiot utan att stanna upp och reflektera, utan att använda mitt förstånd. Jag har någon sorts klaustrofobi av att vara i min egen kropp, jag slår mig själv i ansiktet med knytnävsslag, jag känner inte ens, jag är helt avstängd. Hade jag inte sagt det jag sagt hade jag inte gjort det som mitt förstånd säger är det bästa (minst dåliga) för mitt barn.
Ska försöka städa undan hans leksaker och prylar i veckan, alla brädspel, allt lego, Warhammer gubbarna vi precis börjat med, hans Mjukisdjur och alla hans barnböcker. Alla grejor han byggt själv... "Pappa du svek mig och lämnade mig i gettot, fattar du hur jävla självisk du är!" Jag hör hans röst från framtiden, jag ser hans ledsna ansikte framför mig när jag blundar, jag stoppar mig själv när jag börjar tänka på allt vi skulle göra, allt jag skulle visa honom, lära honom. Jag har ett glas överfullt med glasspinnar jag sparat, för han sa för ett tag sen att han ville ha glasspinnar att bygga saker med, jag var helt säker på att hans psykiska mående skulle bli bättre om jag fortsatte ta med honom till gymmet...

Det är mitt fel, alltihop. Jag borde lyssnat, jag borde fattat att jag inte är nån jävla stålman, jag är inte bättre än någon annan. Jag är rädd för vad som händer när jag slutar skriva nu. Jag skriver för att jag inte vet vad fan jag ska ta mig till när jag skrivit klart...

Jävla skit.

"Tror du inte att det finns en chans att dina sarkastiska och ironiska meddelanden kan ha tagits som riktiga hot då?" Ja, självklart. Det är klart att den möjligheten finns. Här sitter man och inser att mitt perspektiv är helt meningslöst, inget är värt någonting. Nu är det jag som är anmäld för hot, det är jag som är den aggressiva parten, vad som hänt tidigare är oviktigt. Det är enligt socionomerna inte fel av min sons mamma att hålla min son borta från mig och sabotera umgänget som hon gjort så många gånger, om hon misstänker att jag kan komma att skada honom... Så det räcker i teorin att hon gör en anmälan till socialtjänsten eller polisen för att hon ska kunna göra hur hon vill med min halva av vårdnaden. Detta bara bekräftar att det jag tänker göra nu är rätt. Allt blev i slutändan ett jävla slöseri med allas energi och tid...