Att leva i [ ] och försöka hålla ihop.

 Har inte haft tid att sitta o skriva den senaste tiden. Men idag så spelade jag in mig själv och tänkte att det skulle kunna fungera som blogginlägg, Videon finns på youtube och länken är här:

https://www.youtube.com/watch?v=4NXzo8hWiZI

Inlägget är begränsat så du kan bara hitta det genom att gå via länken ovan.

Ett år hemma på Hönö, och en svart Spegel

Har senaste dagarna pratat en del med socialtjänsten angående min son. 

Soc. Möte via Internet, det minst dåliga alternativet...

 Sitter framför datorn. Har precis haft ett videomöte med två socionomer som jobbar på socialkontoret på Borstbindaregatan. Det är helt jävla surrealistiskt. Under mötet så frågar jag om dom tittat i socialtjänstens arkiv och tittat på tidigare anmälningar som gjorts mot mig och vilka påståenden som förekommit där. Jag begärde att detta skulle göras när dom kontaktade mig på telefon för nån vecka sen, det var ett krav jag ställde för att ha ett möte med dom. Under mötet så frågar jag hur många gånger dom träffat mitt barn redan och hur många gånger till dom tänker att dom skall träffa honom. Jag förklarar att jag är väldigt orolig för min sons psykiska hälsa och att mängden möten med olika myndigheter och resurser i hans liv troligtvis är väldigt påfrestande för honom. Jag förklarar att han sett sin mamma och pappa vara bättre vänner än vad han någonsin sett tidigare i sitt liv under andra halvan av förra året (2021) och att den utredning som vi nu har ett möte om kombinerat med att han inte fått träffa mig på ungefär fem veckor måste vara en stor besvikelse för ett barn som trodde att allt hade blivit bra.
Efter att vi diskuterat fram och tillbaka så får jag förklara, jag får berätta, beskriva,  hur jag som en rationell vuxen ser på mitt barn och hans psykiska hälsa. Jag berättar om vad det har kostat mitt liv att försöka vara en pappa åt min son på halvtid, hur mycket det skadat mig och andra anhöriga. Jag uttrycker min oro för hur negativt det påverkar min son att behöva gå på alla de här mötena med polis, socialtjänst och resursteam och fan vad det är för jävla diskon hans mamma släpar med honom till, istället för att han får gå på någon idrottsträning som vanliga barn...
Eftersom dom verkar ha gjort en undermålig research och inte kopplar (eller bryr sig? det är ju inte deras barn direkt...) så får jag, helt jävla klart och tydligt, förklara att den konflikt som finns mellan min sons mamma och hans pappa måste försvinna från mitt barn. Han måste få slippa att leva i skuggan av den om han ska ha en chans, och det är den rationella föräldern som förstår detta som måste se till att han slipper den. Jag sitter alltså efter mer än 10 års jävla kamp mot såna här människor och förklarar att dom borde se till att Grim bara bor hos en av sina föräldrar på heltid, och eftersom hans mamma knappast kommer förstå eller gå med på att släppa taget så blir det jag som får göra det. Detta trotts att han kommer förlora sin pappa, trotts att jag egentligen anser mig själv vara lämpligare än hans mamma, trotts att jag går och oroar mig för honom när han bor i gettot och blir mobbad i den skola han går i nu, trotts att han uppvisar tecken på depression och jag inte vill annat än att skydda honom och få honom att må bra, och att varje dag han inte är i gettot är en vinst enligt mig. Trotts att jag vet att han kanske hatar mig och ser det som att jag övergav honom när han blir äldre, om han blir äldre... Trotts att jag vet vad hans mamma är kapabel till då jag sett det hända flera gånger...

Helt jävla overkligt, och fy fan va dum i huvudet jag känner mig, jag blev rådd att släppa taget redan 2014-2015 ungefär av en man som ville ge ett gott råd, jag tog det inte, jag var väl tvungen att låta allt annat i livet gå käpprätt åt helvete först... Här är vi nu, ingen vinner, framtiden är smärta, oro, sorg och blodtörst. Ingen vinner, alla förlorar, och det går inte att skylla på någon annan än mig själv egentligen... Det är jag som krigat som en huvudlös idiot utan att stanna upp och reflektera, utan att använda mitt förstånd. Jag har någon sorts klaustrofobi av att vara i min egen kropp, jag slår mig själv i ansiktet med knytnävsslag, jag känner inte ens, jag är helt avstängd. Hade jag inte sagt det jag sagt hade jag inte gjort det som mitt förstånd säger är det bästa (minst dåliga) för mitt barn.
Ska försöka städa undan hans leksaker och prylar i veckan, alla brädspel, allt lego, Warhammer gubbarna vi precis börjat med, hans Mjukisdjur och alla hans barnböcker. Alla grejor han byggt själv... "Pappa du svek mig och lämnade mig i gettot, fattar du hur jävla självisk du är!" Jag hör hans röst från framtiden, jag ser hans ledsna ansikte framför mig när jag blundar, jag stoppar mig själv när jag börjar tänka på allt vi skulle göra, allt jag skulle visa honom, lära honom. Jag har ett glas överfullt med glasspinnar jag sparat, för han sa för ett tag sen att han ville ha glasspinnar att bygga saker med, jag var helt säker på att hans psykiska mående skulle bli bättre om jag fortsatte ta med honom till gymmet...

Det är mitt fel, alltihop. Jag borde lyssnat, jag borde fattat att jag inte är nån jävla stålman, jag är inte bättre än någon annan. Jag är rädd för vad som händer när jag slutar skriva nu. Jag skriver för att jag inte vet vad fan jag ska ta mig till när jag skrivit klart...

Jävla skit.

"Tror du inte att det finns en chans att dina sarkastiska och ironiska meddelanden kan ha tagits som riktiga hot då?" Ja, självklart. Det är klart att den möjligheten finns. Här sitter man och inser att mitt perspektiv är helt meningslöst, inget är värt någonting. Nu är det jag som är anmäld för hot, det är jag som är den aggressiva parten, vad som hänt tidigare är oviktigt. Det är enligt socionomerna inte fel av min sons mamma att hålla min son borta från mig och sabotera umgänget som hon gjort så många gånger, om hon misstänker att jag kan komma att skada honom... Så det räcker i teorin att hon gör en anmälan till socialtjänsten eller polisen för att hon ska kunna göra hur hon vill med min halva av vårdnaden. Detta bara bekräftar att det jag tänker göra nu är rätt. Allt blev i slutändan ett jävla slöseri med allas energi och tid...

Polisförhör 7 april, Pandemonium

Dagens förhör gick riktigt bra och precis som jag tänkte att det skulle göra...

Två människor med ett mer funktionellt liv jämfört med mig, som verkar ha rätt mycket tillit till samhällskontraktet, sitter och lyssnar på vad jag säger, ju mer jag pratar desto ondare gör allt.

Deras ögon är värst, försöker undvika ögonkontakt så gott det går för jag är rädd att ana misstro i deras blick, det hade gjort mig mycket mer instabil och jag vill säga så lite som möjligt som är off topic, att bli misstrodd är en av de jobbigaste grejorna man kan uppleva när man skall berätta om min roll som förälder...

Jag går igenom de senaste 11 åren med dem, försökte låta bli att säga utdragna och onödiga saker vilket såklart inte går, jag säger till dem att jag vet att inget av det jag säger hjälper mig eller kommer tas hänsyn till, berättar ändå mer, gråter, sörjer, blir förtvivlad.

Allt man känner och gör här inne är infekterat av deras yrkesroller, deras ansikten är oförstående, likgiltiga. Det får mig att må ännu sämre, jag förklarar att jag fått rådet att släppa taget tidigare för alla inblandades skull, försöker på alla sätt säga något som får mig att minska alla starka och svarta känslor. Jag berättar att grabbens mamma inte kan anses vara rationell eftersom hon förstört min ekonomi genom att göra mig icke arbetsför, och höftar vad det kostat i utebliven vinst och sjukskrivning med mera, det hade räckt till körkort, bil, ögonoperation, moped, och en säkerhetspott om han får cancer eller något annat...

Inget fungerar, jag förklarar att jag gett upp min roll som pappa till mitt barn och att jag mår väldigt dåligt.

Än värre är vägen ut ur förhörsrummet, de trötta stegen, de trötta falska leende jag får när dom säger något som skall låta positivt, det gör det inte, det låter som att dom gör sitt jobb. Dom skiter i alla jävla detaljer, dom gör sitt jobb. Jag är bara en trögfattad snubbe som gjort bort sig och får ta konsekvenserna.

Deras yrkeskår och samhället är inte så som jag berättat att det varit mot mig, jag bara hittar på skit, i Sverige är det inte så, det vet dom ju dom är ju till och med poliser.

Vinnaren är...

Polisförhör 6 April 2022, dagen då en pappa dog.

Jag skulle bli förhörd av polisen idag, jag var kallad till polisstationen som ligger vid Ullevi mitt i Göteborg. Jag vet vem som anmält mig och jag vet vad det handlar om, jag bryr mig inte om att ta med en advokat för jag vet att det inte finns någon sanning i det jag blivit anmäld för.

Givetvis så sover jag dåligt, kroppen är stressad, jag tror att det kan bero på att många gamla sår rivs upp i mig. Jag är helt övertygad om att anmälan mot mig kommer från samma person som hotat, trakasserat och terroriserat mig och min exflickvän i mer än 7 år. Samma människa som genom rättshaveri och egenmäktighet knäckt mig till den grad att jag i perioder är oförmögen att sörja för min egna fortlevnad.

Något sen på grund av sömnen kör jag bil till bilfärjan mellan Hönö och fastlandet, avgången är ändrad på grund av frakt med farligt gods. Jag blir ytterligare försenad. Polisen som skall förhöra mig ringer när jag är på väg och undrar om jag kommer, jag säger att jag blivit sen men är på väg, säger att det kan ta 20-30 minuter innan jag är framme. Hon säger att hon ska ringa upp igen 20 minuter senare.

På grund utav dålig sändning så ringer inte min telefon dom två gånger polisen ringer upp igen, jag kör bil och ser inte att hon ringer då jag tittar på vägen när jag kör. Poliskvinnan skickar 2 sms som jag inte kan läsa så länge jag kör, jag läser dom först när jag stannat på gatan polisstationen ligger på. I smsen så skiver poliskvinnan att "hon förstått att jag inte kommer" och vill boka nytt förhör i morgon samma tid. Jag kan inte svara på smsen och polisen ringer från hemligt nummer så jag kan inte ringa upp henne. Jag ringer 11414 och får vänta mer än 10 minuter i telefonkö innan en telefonist svarar och vidarekopplar mig till polisen som skulle förhöra mig efter att ha sökt rätt ärende med hjälp av mina personuppgifter.

När jag tillslut får tag i poliskvinnan igen och förklarar att jag stått utanför polisstationen en kvart och försökt få tag på henne så säger hon att förhöret skall hållas i morgon för hon har inte mer tid idag. Jag förklarar att det kostar mig dyrbar tid och pengar att ta mig in till och från Göteborgs innerstad och insisterar på att vi ska ha förhör idag, samtalet blir lite barnsligt och tjafsigt en kort stund innan jag sansar mig och stannar upp. Jag ber om ursäkt för att jag bråkat om irrelevanta detaljer och att jag förstår att det inte är hennes fel att jag är trakasserad och jagad av en rättshaverist som nästan drivit mig till vansinne. Polisen måste såklart följa upp en anmälan, vi avslutar samtalet.

Jag sitter här i bilen utanför polishuset och inombors stormar känslorna. Jag ser många av de tidigare tillfällen jag blivit kallad till socialkontor och polis på grund av samma rättshaverist. Jag ser min exflickväns sjukhusvistelse som är kopplad till stress på grund av samma ämne, och rättegången mellan henne och samma rättshaverist. Jag ser hur jag skäms på mitt tidigare arbete för min oförmåga att arbeta 100% och komma i tid och hur jag tillslut säger upp mig då jag inte klarar av att vara kvar på grund av utbrändhet, skuld och skam. Sjukskrivningar, sorg, besök hos läkare och psykiater, a-kassa missen som gjorde att jag knappt fick någon ersättning alls...

Framförallt ser jag hur allt detta gått ut över mitt barn, all energi som går åt till sån här skit som hade kunnat vara lek och glada stunder. All ekonomisk förlust och utebliven vinst som i längden försämrar mina möjligheter att hjälpa mitt barn i framtiden. Jag ser de tillfällen då jag och min exflickvän separerade, sorgen, hur min son tyvärr förlorade den tredje förälder min exflickvän försökte vara för honom. Sorgen och tomheten skär i mig när jag tänker på att hon blockerat mig från all kontakt med henne sedan ett halvår tillbaka.

Jag ser mig i backspegeln och minns hur jag genom åren bränt mig själv för att orka, och vilka konsekvenser det fått, den negativa spiralen. Min känsla av hjälplöshet inför allt detta blir vrede, mina minnen av socialtjänstens många fel mot mig, min son och hans mamma blir samhällsförakt.

De gånger min son förhörts av polisen utan någon av hans föräldrars vetskap, när han hämtades på skolan utan att vara förberedd, trotts att detta vad jag fått höra är ett brott mot lagen. Min misstro mot rättsväsendet fräser som en katt inombords.

Alla mina försök att få hjälp av vården och psykiatrin, hur jag blev avfärdad, misstrodd, bortprioriterad och bortglömd, vrede, demonkungen Asmodeus dansar inom mig.

Alla människor, släktingar och vänner som utan en helhetsbild av min och min sons berättelse kommit med snusförnuftiga råd, bagatelliserande och relativiserande av mina berättelser, skuldkänslorna dom skapat när dom tycker jag ska skylla mig själv. Sprickorna i själen som uppstått när jag inte blivit hörd eller trodd. Den melankoliska tomheten som kommer när man inser att konsekvenserna av allt negativt fått mig att begå handlingar som pekats ut som den egentliga roten till allt ont...

Jag är fortfarande ostraffad, prickfri i belastningregistret, har inga såna grejor på mig alls. Jag har fortfarande halva vårdnaden av min son på pappret. Jag har dokumenterade diagnoser och flera tidigare sjukperioder på grund av utbrändhet som är bekräftade av läkare. Jag har inte fått den hjälp jag hade behövt för mina diagnoser eller utbrändheten, trotts att jag sökt och försökt många gånger genom åren.

Att en gång till ursäkta sig för att det inte är den här poliskvinnans fel "egentligen", och därmed än en gång känna orättvisan i att jag böjer mig och tar på mig skurkrollen som jag inte tycker jag förtjänar, det blev idag en gång för mycket.

Idag så dog tyvärr min sons pappa. Kvar finns någon som jag inte känner, kadavret från en älskad och älskande partner, från en ambitiös och passionerad förälder. Jag hoppas det är en bra person som reser sig ur askan, men jag är rädd för vad den kan ha kvar från sitt tidigare liv.

Soziologie (från tyska wikipedia - ibland sköter saker sig själva såpass att jag inte ens behöver skriva)

 Väldigt underligt att jag i min Svenska sociologiutbildning fick en helt annan beskrivning av "reifikation", jag väljer såklart att lita på tyskarna i det här fallet...

Sociologi I sociologi operationaliserar återförening abstrakta begrepp som identitet eller attityd med hjälp av enskilda indikatorer på ett sådant sätt att de kan hänvisas till och göras mätbara. Detta resulterar dock ofta i ett falskt antagande eller en felaktighet, vilket också förstås som återförening: Reified-begrepp representerar ofta något själva som de faktiskt bara borde beskriva abstrakt. Den abstrakta termen framträder sedan som verklighet (se Thomas Theorem).

Problemet uppstår när hypotetiska modeller tros vara verkliga. Termer som "islam" eller "demokrati" ingår. Om dessa termer med tiden antas i gemensam användning av språk och tanke, skapar de en verklighet som faktiskt inte existerar. I det här exemplet skulle det vara: ett typiskt argument för ideologisk kritik. Berger och Luckmann definierar återförening enligt följande:

"Återförening är att förstå produkterna av mänsklig aktivitet som om de vore något annat än mänskliga produkter – såsom naturens realiteter, effekterna av kosmiska lagar eller manifestationer av en gudomlig vilja." – Peter Berger, Thomas Luckmann


Detta har skett i så stor skala i Sverige och är en av de största anledningarna till att vi ligger i kollisionskurs med oss själva...

Hegel gegen die Welt

"Alla massor vars gemensamma punkt är en antites agerar destruktivt." - Emil Abrahamsson

Kommunism och socialism...

...är båda födda som antiteser till den samhällsordning som industrialismen och centraliseringen skapat. Antiteser är alltid reaktioner, och kan inte vara rationella eller relevanta om inte tesen eller aktionen som dom är en konsekvens av längre finns. På det sättet så är antiteser beroende av att återskapa den värld som gör deras fortsatta existens relevant. En kommunist eller socialist regering blir på det sättet motsägelsefull - om man har makten hur kan man då vara en antites?

- Kan man ta bort "kapitalet" utan att något likvärdigt ersätter det om man utgår från en ideologi som har kapitalet och proletariatets strid som grund?

Att arbetare organiserar sig och ställer krav tillsammans är inte samma sak som att vara för en kommunistisk eller socialistisk kamp, man behöver inte vara socialist eller kommunist för att kollektivt kräva sin rätt.

Identitetspolitik...

...är ett perspektiv på människan där man genom att fokusera på yttre attribut (hudfärg, kön, samhällsklass, religion och sexuella preferenser t.ex) vill peka ut orättvisor. Logiken är alltid att en definierad grupp blir orättvist behandlad och att detta skall motverkas.

- Kan identitetspolitik lösa de problem vi ser när vi tittar på världen ur identitetspolitikens perspektiv?