Min kökskniv är min bästa vän

Tidigare outgivet material från början av 2019, när jag bodde i en "förort" i Göteborg:

 

"Varje gång jag hör något ljud utanför min ytterdörr sent på kvällarna så går jag snabbt till köket och hämtar min kökskniv. Hjärnan skriker "DOM kommer!" Jag vet inte vilka "dom" är längre, jag misstänker att jag är traumatiserad på något sätt. Just nu ligger kökskniven framför mig på bordet medans jag skriver. Det känns bättre så, inom räckhåll.

Jag vet rent objektivt att det inte är någon som försöker öppna min dörr. Jag vet att det är någon granne som går in eller ut ur sin dörr. Mina känslor vet dock inte detta. Dom uppför sig som om säkerhetspolisen i en diktaturstat håller på att öppna dörren. Nerverna vet, en dag kommer "dom". Jag hade gärna vetat vilka "dom" är, fått ett ansikte att peka ut. Ett ansikte att förklara krig mot. Det är nästan samma sak med bilen bakom mig på kvällarna när jag själv kör bil. Varför följer den där DJÄVULEN efter mig?!!! Jag vet att han inte följer efter, men mina känslor vill slå ihjäl han. "Sluta förfölja mig!!!" Vrålar hela hjärnan. Jag har aldrig velat dö egentligen. Jag har bara velat slippa vara dysfunktionell på grund av mina trauman, döden framstår ibland som ett alternativ."

Att vara sin egen bästa kompis...

Opublicerat material från 2019, när jag bodde i en "förort" i Göteborg:

"Jag har senaste tiden börjat prata alltmer med mig själv. Eller, kanske inte prata med mig själv utan prata högt för mig själv. Oftast handlar det om att jag lever mig in i olika våld och/eller hämnd scener som om jag var en skådespelare i en film. Det kan handla om att jag hotar någon kriminell som hotar mig, att jag låtsas döda människor som jag inte tycker skall få fortsätta leva (irrationellt baserat på att jag tycker mig veta att dom är skyldiga till mitt samhälles förfall).
När detta händer då jag är ensam hemma är det ingen fara, det är värre när det händer när jag åker buss/spårvagn eller kör bil och min son sitter bredvid. Andra hör när jag är på offentliga platser. "Jag ska fan döda dig din djävel" och allt sånt där som jag kan säga för mig själv.
Jag vet inte hur allvarligt det egentligen är, på samma sätt som att jag inte vet hur allvarlig min paranoia är, jag tror att bilen bakom mig förföljer mig allt som oftast. Jag tror också att människor är ute efter mig när jag går på stan. Jag känner mig mer och mer obekväm med att vara bland andra människor. Dom är på något vis opålitliga. Förr brydde jag mig nog inte lika mycket, numera är alla en fiende tills dom bevisar för mig att dom är oskyldiga.

Ibland när modet brister så tror jag att jag håller på att bli helt galen. Jag ser framför mig hur min stackars son sitter där med en ensam mamma och en pappa på psyksjukhus, ja eller att pappa är hemlös, det är väl hälften av gångerna så det blir i det här landet. Jag kan inte sluta vara arg inombords, jag vill hämnas. Jag kan inte riktigt förklara varför eller vad jag vill hämnas men någon stackars djävel ska få fan, den känslan är klar och tydlig."

När man idag rör sig i en värld fylld av reifikationer (saker som inte är handelsvaror från början men som vi köper och säljer som om dom vore handelsvaror) och man inte längre är geografiskt eller etniskt begränsad, vad händer då med oss? Är vi verkligen mer humana och civiliserade idag? Eller är det så enkelt att man får utlopp för alla sina mörka sidor någonstans där ingen på hemorten ser vad man gör? Man åker till Roskilde på festival när man är tonåring och vill knarka utan att folket på hemorten ser vad man gör, man åker till Holland, Bulgarien, Ukraina eller Thailand när man vill göra något med en kvinna som man inte kan riskera att någon på hemorten får nys om och så vidare.

Inne- och utegrupper kan definieras genom etnicitet, religion, nationalitet och allt möjligt, så givetvis är inte bara pengar det som får oss att leva som vi gör. Vi värderar generellt andra efter hur lika oss dom är, grabbarna från grannkommunen kan du slåss med, men det finns ändå en miniminivå av heder där man sätter gränser för hur man uppför sig. (Min gamle-morfar sa en gång "idag kör dom hela kniven i varandra dom galningarna, vi höll ju kniven vid spetsen och bara "ristade" och märkte dom lite grann).
En människa som uppfattas som en annan grupp och som är en "annan" har inte skyddet som ges av det där lågvattenmärket för vad man gör mot en annan människa som är av den egna gruppen, låt oss titta på några exempel:

Det kan handla om män i USA som åker in i indianreservat, kidnappar, våldtar och mördar en kvinna och åker sedan ut ur reservatet (det händer...).

Det kan handla om vad västerländska män gör med prostituerade i Thailand.
(Numera ofta Burmesiskor, dom som flyr från Burma är utegrupp i Thailand och ofta chanslösa så dom hamnar ofta på bordeller där de thailändska prostituerade låter dem göra "skitjobbet", här har vi ett dubbelbotten exempel på inne och utegrupp).

Kvinnor som flyr från Nordkorea hamnar ofta i prostitution i Sydkorea (samma etniska grupp men olika ideologiska bakgrund).

Sexslavhandeln med yazidiska kvinnor och övergrepp/massakrer mot det yazidiska folket i norra Irak/Syrien, våldet verkar mycket mer brutalt när det riktas mot "icke-Muslimer".

En god vän sa en gång: "Det är ju inte en slump att det är barnen i "favela" kvarteret som blir våldtagna, dem har ofta ont om beskyddare, och svårt för att hävda sin rätt i samhället, de rikas barn är ju övervakade, resultatet blir att de rika OCH de fattiga som är perverterade och sjuka väljer barnen i "favelan" som offer."

Givetvis är inte våld och handel samma sak... eller? Som jag resonerat i ett tidigare inlägg, om personen är utlämnad är det då någon principiell skillnad?
Den gemensamma nämnaren här är att en människa är utlämnad och inte tillhör inne-gruppen, att vår teknologi och överbefolkning ofta gör människor överflödiga och meningslösa samt att globaliserad marknadsekonomi gör det möjligt för dem med kapital att göra i princip vad som helst någonstans i världen och sedan åka hem och inte behöva bry sig mer av konsekvenserna av agerandet under resten av sin livstid (förutom ett eventuellt spökande samvete då kanske...)

Om vi däremot ser till att på ett rationellt och sunt sätt bejaka och leva ut våra "mörka" sidor då borde väl behovet av övergrepp hon människor minska?

Den tyske generalen Erwin Rommel (1891-1944) gjorde något under andra världskriget som skiljer sig från mycket av det som vi vanligtvis hör om den delen av vår historia. Han blev under sina år i Afrika känd för sin "ridderlighet", han var en general som respekterades av BÅDA sidorna i kriget, han insisterade till exempel på att tillfångatagna allierade soldater skulle få samma dagliga ranson mat som han själv fick. Hans heder bidrog till att den delen av kriget kallas "War without Hate".

Detta är alltså en människa som agerar utifrån sin idé om ära och heder, som har en moral som verkar stå över inne och ute grupper, jag vet inte i detalj hur han uppfostrades men den här berättelsen säger mig att det finns människor som i extrema situationer ändå kan bibehålla en miniminivå av hur man beter sig mot andra människor. Jag vill göra denna historia till ett prejudikat, ett exempel för hur vi genom uppfostran, heder och respekt kan få människor att bete sig mer humant mot varandra.

Poliströjan

Jag var på Coop Backaplan och skulle handla häromdagen. Jag såg på klädavdelningen en poliströja som såg ut att passa på min 6 åriga son. "Åh. Den där blir han säkert glad över!" tänkte jag för mig själv men hejdade mig lika fort. Jag hann inte ens tänka på hur glad min son hade blivit innan jag började tänka på eventuella reaktioner från andra människor i hans omgivning.
Min son bor i biskopsgården. Vad andra barn och ungdomar har för åsikter om polisen i hans kvarter vet jag inte. Men något fick för mig att det inte var en bra ide att köpa den där poliströjan till honom. Speciellt en person som bor i kvarteret tänkte jag på, eller, denne person var kanske den huvudsakliga orsaken till mitt grubblande. Alla vet vem langaren är, alla vet att man ska akta sig, att personen rör sig med konstiga typer. Typer som inte gillar polisen. Dom här människorna lägger sig gärna i vad andra gör, inklusive andras barn.
Jag köpte ingen tröja. Är jag överbeskyddande? Det här är vad "no-go zonen" gör med dig (tycker den termen är idiotisk men i brist på något bättre så), verkligheten är undergiven din inre oro. Det blir känslorna som bestämmer. Tyvärr.

Dehumanisering.

Det råder ingen brist på termer och etiketter som vi människor sätter på varandra.
Ideologier får oss att i grupp förstärka vårt identitetstänkande, oavsett vilken ideologi vi pratar om.
Alla såna här uppfattningar är bara illusioner. Kanske försök att förklara världen runt oss, inte sällan använda som redskap för förtryck.

Lathundar för livet kan man kanske kalla det. Lathund är ett passande ord. För om man låter sig styras av såna här lathundar då är man inget annat än en lat hund. En duktig jävla vovve.

Det är ingen skillnad på Kvinnors hat mot män, mäns hat mot kvinnor, kristnas hat mot muslimer, muslimers hat mot kristna, svartas hat mot vita, vitas hat mot bruna, brunas hat mot svarta, rikas hat mot fattiga, fattigas hat mot rika och så vidare.

Det är samma lathet som ligger bakom alla såna typer av fördomar. Det är bekvämligheten i att få ett enda generaliserat ansikte på alla problem man har i sitt liv.

Problemet är att såna här illusioner lätt blir väldigt starka och dominanta i människors liv. Om man lyssnar och låter en människa förklara orsaken till sina åsikter och tankar så kan man ibland få höra dem dela med sig av minnen, de tillfällen i deras liv då dom "fick klart för sig" deras åsikter.
Jag kallar dessa minnen "kardinalminnen", dom är milstolparna i vår idé om världen. Det räcker ibland att en person upplever en sak en enda gång, är upplevelsen tillräckligt stark så formar det hur personen tänker, ett sånt minne är ett "kardinalminne".

När jag försöker mig på den här teoribildningen kan jag inte låta bli att tänka på vilka kardinalminnen som styr mig i min syn på världen. Ett som kommer tidigt är när Facket kopplades in på Ebersprächer fabriken i Trollhättan där jag en gång jobbade. Det gällde antalet dieselvärmare en anställd skulle montera på ett arbetspass. Ledningen ville höja antalet och metallfacket kopplades in. Efter att fackmannen gått direkt in till chefen utan att ens säga hej till fackrepresentanten på golvet, så kommer han ut i fabriken och säger att en anställd borde kunna montera ännu fler värmare under ett arbetspass. Så blev det också.
(Givetvis gick således kvalitén på varje individuell dieselvärmare ner och Volvo sa sedan upp kontraktet och fabriken lades ner...)
Min syn på metallfacket kommer alltid vara styrd av den upplevelsen. Minnet är för mig ett kardinalminne. Det styr min syn på Metallfacket, även om det gått mer än 10 år.

Ibland hänvisar människor till statistik, problemet är att när en människa som redan bestämt sig hittar den statistik som talar för personens redan bestämda åsikter, då blir statistiken ett singelobjekt i sinnet på personen och blir så verktyget för att förklara det personen redan bestämt sig för. Hur en människa mentalt går tillväga för att komma fram till sina åsikter är egentligen viktigare än åsikterna i sig.

Det vanligaste är att man använder någon sorts dehumaniserande strategi för att få en "rationell" ursäkt för det maktutövande vi människor så gärna utsätter varandra för. Att få en ursäkt till att behandla andra illa är antagligen det omedvetna syftet.

Martin Heidegger vill hjälpa oss här, i sin logik där han menar att det är det vi faktiskt GÖR idag, inte vad vi gjorde igår, inte hur vi ser ut, eller vad vi tycker, tänker eller ens säger. Det vi GÖR idag definierar vilka vi är idag, det vi gjorde igår definierar vilka vi var igår och det vi kommer göra i framtiden definierar vilka vi kommer att bli. Ett fokus på en människas handlingar oavsett identitetspolitiskt tillhörighet är universiellt rättvist. Jag ställer mig på Martin Heideggers sida här.

PS.
Är det inte lite intressant med hur Martin Heidegger ser på det vi gör NU och Zoroastrismens dynamiska perspektiv på Ahura Mazda/Ahriman? Alltså att man till skillnad från kristendomens statiska bild om Djävulen och Gud som eviga statiska krafter så ser man  Ahriman/Angra Manju som en ond kraft som man med rätt handling i nuet kan decimera och förminska här i vår värld?

DS.

Varför älskar Fredrik Reinfeldt invandring?

Öppna era hjärtan. Så lät det. Sveriges dåvarande statsminister, mannen som hatar fattiga, sjuka och som i sitt manifest förklarat sitt hat mot bidrag skulle helt plötsligt bli hippie och hjälpa alla människor i världen som är på flykt. Eller, att Fredrik skulle hjälpa dom är kanske att ta i, han sa faktiskt "öppna ERA hjärtan" - sitt eget hjärta pratade han inte så mycket om. (Stämmer det att han numera bor i New York?)
För är det inte så att de negativa konsekvenserna av invandringen är arbetarklassens börda? Det är i arbetarklassens kvarter de nya svenskarna skall bo. Ja det är väl inte mer än skäligt, dom har ju knappast råd att köpa hus i Täby där eliten bor.
Den svenska arbetarklassen, alltså dom som fått dra den korta stickan i Fredriks politik, dom ska öppna sina hjärtan.

Ibland undrar jag hur detta motiveras i Fredriks hjärna, var det så att alla som växt upp i Sverige (en liberal demokrati), bara hade sig själva att skylla om dom inte blivit framgångsrika? Invandrarna däremot, som kommer från diktaturer, dom har aldrig fått chansen. "Invandraren", är denne kanske "hamstern" i Fredriks värld? Jag undrar om Fredrik har "invandraren" som kompensation för hans annars (med svenska mått) cyniska uppfattning om människor, eller så vet han mycket väl att arbetarrörelsen slits sönder av rasfrågor, något som de styrande i USA vetat och spelat på i mer än 50 år. Kanske var det sympatin med invandraren som vägde upp Fredriks i övrigt hatiska inställning mot sina landsmän. En sorts psykologisk kompensation för allt det där hatet mot "det sovande folket".

Invandring är ju jubel och dunder för moderater dessutom. Hundratusentals människor som inte vet hur mycket eller lite som är en rimlig timlön. Som tycker att villkoren är bättre än hemlandet hur bedrövliga dom än är mätta med svenska mått. Den sista spiken i kistan för en enad arbetarklass, tänk vad praktiskt att arbetarna börjar gaffla om ras och härkomst istället för att gå på fackmöten.  Det kan inte finnas något dåligt med invandring i moderaternas värld. Det är inte deras döttrar som går hem från bussen till lägenheten i förorten. Den svenske arbetaren, som redan fått sin chans i det liberala Sverige, har ingen annan än sig själv att skylla när hans bostadsområde drabbas av dödsskjutningar och en ökande otrygghet. Nä du, bidragstagande arbetare får skylla sig själva.

2019. Mission Accomplished.

Arbetarklassen är totaltsplittrad. ena sidan röstar V, MP eller S och andra sidan röstar SD. Istället för social rättvisa och humana levnadsvillkor för ALLA i de lägre samhällsklasserna så är debatten degenererad till feminism för svenska kvinnor, tolerans mot "andra kulturer" (könsstympning, kvinnosyn), oförståelse för frustrerade arbetarklassmän som i sitt behov av att hata tror att SD kommer kunna göra något bättre på kort sikt - och alla dessa förargade människor som i brist på en annan flagga att samlas under glider mot rashat och främlingsfientlighet.

Tack Fredrik Reinfeldt.