Tingsrätten & Socialtjänsten

Att ha ett ärende i tingsrätten. (Tidigare outgivet från 2017)

Jag har i mer än två år bråkat med min exfru om vårdnaden om vår gemensamma son. Mycket har hänt, min (då) nya flickvän har fått hot från ospårbara nr och blivit nedringd av min exfru såpass att polisen till slut gav henne kontaktförbud. Vi har varit oense om det mesta, allt från att hon fått för sig att alla vacciner är giftiga, att pojken måste vara vegetarian, att jag inte kan sörja för pojkens omvårdnad när han vistas hos mig, att jag tagit med honom på så kallade "satanistmöten" i skogen...
Jag har nog omedvetet valt att glömma en hel del.
När man hamnar där jag är så får man med tiden en uppfattning av socialtjänsten och tingsrätten, man får även en del idéer om dem som jobbar där.
En uppfattning jag länge haft om socialtjänstens personal är att dem ser världen och människor genom ett filter - dom som har ett ärende på socialkontoret och dom som är för bra för att ha ett ärende på socialkontoret.

Dessa (oftast kvinnliga) socionomerna är inte sällan ganska lågbegåvade. En kvinna på familjerättskontoret som jag träffade för 2 år sedan var näst intill skrattretande. Man såg på henne under alla möten att hon kämpade med hela sitt liv för att upprätthålla en mask som sa "Jag har koll på läget". I verkligheten förstod hon ingenting. Det mest förbittrande är att jag antagligen hade klarat deras utbildning och deras jobb bättre än dom. Inte för att jag är världens bästa människa utan helt enkelt för att jag är hyfsad.
Dom är dock väldigt noggranna med att visa indirekt att dom har makt över dig och att det är dom som bestämmer. Man kan bryta ner det ganska enkelt:

Den som har ett ärende hos socialtjänsten/familjerätten/tingsrätten är på alla sätt underordnad människorna som arbetar på dessa institutioner. Att bruka makt över de inskrivna är det huvudsakliga syftet. Att lösa problem är sekundärt och något man anstränger sig för att göra om man är ifrågasatt eller om man vill klättra uppåt (precis som på nästan alla jobb).
Det är lustigt hur man alltid ramlar i samma hål, människor slår sig för bröstet och säger att dom står över att låta sina personliga åsikter och känslor påverka deras ämbete. Ändå vet många att så inte är fallet, om jag säger att prostitution kan vara lagligt och accepterat för att den prostituerade kan "slå av" sina känslor och tankar när dem arbetar så kommer jag (förhoppningsvis) få skarp kritik.

Vi vet alla att det inte fungerar sådär, problemet är denna dolda klassindelning av människor, de "civiliserade" som kan lägga band på sina känslor och arbeta rationellt och dem som inte kan det. Jag har blivit mött med fördomen att jag inte kan hantera mina känslor, att jag skulle vara en primitivare varelse än dessa kontorsråttor.

I tingsrätten är det lite annorlunda, makten är mer tydlig och man ser hur klent rättssystemet är när ingen orkar bry sig på riktigt (antagligen för att dom inte måste).
Jag har fått höra från min motparts advokat att jag har "missbrukarproblematik", slugt inlagt mellan två andra punkter. Ett påstående som helt saknar grund, däremot så är denne lagvrängare stilig i sin kostym och en duktig jävla idiot. Han har ju inget att vinna på att konflikten mellan mig och min exfru tar slut. Det har för övrigt inte min advokat heller.
Där sitter vi, bland medel och överklass människor (dom själva uppför sig åtminstone som att dom tror att dom är det) med en ändlös konflikt som inte tar slut.
Jag fick nog för 2 dagar sedan, jag kommer möta alla socialtanter med en aggressiv och hotfull ton, rätten får ta mitt barn eller döma hur fan de vill. Jag sitter inte en sekund till i deras förljugna värld med mössan snällt i handen. Jag är trött på att bli sedd ner på. Min advokat har blivit meddelad att han inte behövs längre.
Stämplingsteorin är intressant. Det är framförallt intressant att vara underdog mitt i den, år efter år. Varför? Därför att du var underdog. Du är konstig, klär dig inte som man ska, har konstig frisyr, du kommer med ett ärende o en arg kärring till socialtjänstens bord. Nåt djävulskap måste du gjort.

Jag fick egentligen aldrig nån chans från början, och jag var naiv. Jag trodde verkligen att mitt samhälle var mer än mentala kukar som slås i ansiktet på dem som utlämnats för det. Man vill inte sluta vara arg. Man önskar önskar att en sån där konspiratorisk nazist syn på världen är sann. Inte för att det är bra men för att det är en ideologisk ursäkt att hata nästan alla människor man har runtom sig. Det är detta som den dolda klassindelningen gör med dig. Jag är säker på att jag är långt ifrån den enda som känner såhär, det måste finnas fler med såna här erfarenheter.
När nån av oss till slut spricker och blir utåtagerande, då säger dom antagligen "Jag visste det! Jag visste att han va en sån där våldsam kille!".

Johan Norberg står upp mot extremer

2017:

Charlotteville eller vad stället nu hette. Samma gamla historia - tes antites härdsmälta.
En flitig elev i klassen ställer sig raskt upp för att återigen rädda världen.

Johan Norberg. Både extremister på vänster och högerkant får sig lite lagom ris. Om man inte förstår att liberalismen är bäst så är man helt enkelt dum.
Johans krönika blir bäst i klassen, Lärarinnan ber de andra eleverna ställa sig upp och applådera.

Johan är bäst. Han vet vilket samhälle som är det bästa, han kan receptet för det utantill, alla som inte håller med honom är dom där "mörka krafterna". En verklighet lika enkel och bekväm som en Star Wars rulle.
Kanske är The Dark Knight en ännu bättre film när Johans verklighet skall beskrivas, en värld där det bästa och enda samhället är etablerat. Dess motståndare är terrorister, sinnessjuka människor, hjärntvättade av förlegade misslyckade idéer såsom socialism, nazism och religiös fundamentalism. Jokern och hans anhang, sinnessjuka destruktiva varelser som kämpar för att åstadkomma kaos.

Jag sympatiserar inte med nazism och socialism, men många människor som börjar titta åt det hållet (eller vänder sig till religionen också för den delen), är inte sällan de människor som i Johans perfekta liberalism inte känner sig speciellt lyckligt lottade. Dom kanske arbetar med att lasta ur dom där containrarna som Johans rika kompisar skickar kors och tvärs över jordklotet, dom kanske jobbar i en butik som säljer innehållet i dessa containrar. Eller så kanske dom gjorde det tills bemanningsföretaget inte behövde dom längre.
Hursomhelst så ser dom inte riktigt vart dom passar in bland alla lyriska liberaler. Det finns alltid ett etablissemang och det finns alltid de som ramlar mellan stolarna när etablissemanget skor sig på de utlämnades bekostnad. Det så kallade liberala samhället är inget undantag, kanske är det mindre korrupt än vissa föregångare till det, visst. Det är bara något som är så provocerande med bäst-i-klassen människor som Johan som skall komma och förklara för dem som är mindre lyckligt lottade än han själv hur mycket dom vinner i det samhälle som han förespråkar, ett samhälle där dom får lite och nån annan får mycket mer.

Den liberala mitten kanske skulle leverera något annat än sjukdiagnoser och idiotförklaringar till sina meningsmotståndare, eller kanske till och med någon märkbar förbättring för den leda och missnöjda arbetarklassen? Det vinner alla inklusive dom själva mer på i längden.

Jag vill inte sluta vara arg & feminism.

Tidigare outgivet från 2017:

...på väg hem.
Jag har lämnat min son på dagis. När jag kommer fram till bakdörren vid parkeringen kostaterar jag att den dörren är trasig och inte går att öppna.
Jag blir förbannad och sparkar till den, sen går jag runt huset. Jag tänker att ja ska ringa husvärden och felanmäla, och samtidigt kräva att ja får en ny kyl eftersom skiten läcker jämt, och kräva att dom vräker alla äckliga knarkare. Jag hittar husvärdens nummer i huvudentren.
"Telefontid 07:30 - 09:00" säger en telefonsvarare. Jaha okay skit i dörrjäveln då. Nu ska ja äta 180g kycklingfile och spela Diablo 2. Sen ska ja höra av mig till mitt jobb och säga att ja inte kommer idag. Jag orkar inte gå dit. Jag kommer skrika på eller slå någon. Det vill jag inte. Men jag varken kan eller vill sluta vara arg. Agressionen påminner mig om att all den här skiten fan inte är mitt fel. Jag vägrar sitta och lyda liberalernas jävla "skyll dig själv" kommando. så ryggradslös är jag ännu inte.
Det luktar fortfarande inte hasch i trapphuset. Fantastiskt. Något o vara glad över. Kom inte o säg att jag inte försöker vara positiv.

Min brors flickvän pratar ofta om vita män. Om att det finns en maktordning i samhället där vita män har fördelar och förmåner. Jag har blivit mer och mer vansinnig på det där snacket. Det är för det första provocerande att bli rasistiskt påhoppad på familjeträffar.
Jag tar ansvar för det jag gjort som Tupac en gång sa, jag kan inte ta ansvar för vad alla andra vita män gör. Att jag ens skall sorteras utefter mitt kön och min så kallade ras är oerhört "kränkande"... Jag vill fråga alla dessa högskoleutbildade feminist kvinnor om jag personligen är så jävla mycket mer lyckligt lottad jämfört med dom. Om deras hat logik verkligen är ett uns bättre än vilken vidrig nazism och rasism som helst.
Jag kan inte säga att jag har ett speciellt lätt liv, då jämför jag med andra svenskar. Att jag ska jämföra mig med människor i andra delar av världen är inte relevant. Vi pratar om mitt samhälle, min värld, mitt levnadsrum här. Hur jag blir behandlad jämfört med hur andra i mitt land blir behandlade. Att det finns våldtäktsmän och svin som misshandlar tjejer är inte ett argument för att hata mig.
Konsekvensen av all denna hat-feminism blir en ökad klyfta mellan arbetarklass kvinnor och arbetarklass män. De rika vita männen köper det dom vill ha oavsett. Så man kan fråga sig vem som tjänar på hat-feminismen. Jag tänker inte ta mer sån där skit i alla fall. Svenska skolan lärde mig att stå upp mot rasism och hat.

Är det vita män som mig som är dom där "vita CIS männen" som gör livet så otroligt svårt för alla dessa akademiska feminist kvinnorna?

Kallelse till möte hos Socialtjänsten

tidigare opublicerat inlägg från 2017:

Jag fick idag en kallelse av socialtjänsten i biskopsgården. Kallelsen kom till följd av en anmälan jag gjorde mot min exfru, när hon hämtade vårt barn hemma hos mig på min vecka utan min vetskap. Det är ganska komplicerat att ha barn med någon som är som min exfru, en människa som handlar först och som i bästa fall tänker efteråt, ibland gör hon inte ens det.
Hon hörde av sig angående den där anmälan och beklagade sig över att socialtjänsten kontaktat henne. Det kanske hon skulle tänkt på innan hon gjorde sig skyldig till egenmäktighet med barn, jag ringde knappast polisen för att jag tycker det är roligt.

Det har varit många vändor på socialtjänsten, även många besök hos så kallade "resurser" som kopplas in då föräldrar har problem med samarbete eller kommunikation. Ett av dessa resursteam bestod av en kvinna och en man, kvinnan var väl ok, men mannen var minst sagt märklig.
Efter några möten så handlade dessa samtal (Jag och dessa två människor) om huruvida jag fått permanenta problem att hantera mitt liv på grund av de droger jag använde i unga år. Dette man avslöjade den fördomsfulla bild han hade av människor som mig väldigt tydligt genom sin logik. Jag fick en "ingen rök utan eld" känsla, något fel var det på mig, om man bara kramade åt tillräckligt länge skulle den våldsamma narkomanen i mig visa sig.
Att vara under utredning hos sociala resurser är ofta en sån här soppa. Efter år och år så blir man ganska led. Man känner sig frustrerad av att vara konstant anklagad, man provoceras av det som man själv uppfattar som fördomar som riktas mot en på grund av vad man uppfattar som identitetstänk. Jag är man, "vit", lågavlönad, klär mig i svart med läderjacka, långt hår, tatueringar, jag är uppenbart en white trash gangster i deras ögon.

Jag ringde upp socialsekreteraren som skickat kallelsen och sa till hennes telefonsvarare att jag inte tänker komma på fler socialtjänstmöten och att hon kunde prata med min exfru istället. Jag går inte dit igen, det får vara nog med fördomar och hat nu...