tidigare opublicerat inlägg från 2017:
Jag fick idag en kallelse av socialtjänsten i biskopsgården. Kallelsen kom till följd av en anmälan jag gjorde mot min exfru, när hon hämtade vårt barn hemma hos mig på min vecka utan min vetskap. Det är ganska komplicerat att ha barn med någon som är som min exfru, en människa som handlar först och som i bästa fall tänker efteråt, ibland gör hon inte ens det.
Hon hörde av sig angående den där anmälan och beklagade sig över att socialtjänsten kontaktat henne. Det kanske hon skulle tänkt på innan hon gjorde sig skyldig till egenmäktighet med barn, jag ringde knappast polisen för att jag tycker det är roligt.
Det har varit många vändor på socialtjänsten, även många besök hos så kallade "resurser" som kopplas in då föräldrar har problem med samarbete eller kommunikation. Ett av dessa resursteam bestod av en kvinna och en man, kvinnan var väl ok, men mannen var minst sagt märklig.
Efter några möten så handlade dessa samtal (Jag och dessa två människor) om huruvida jag fått permanenta problem att hantera mitt liv på grund av de droger jag använde i unga år. Dette man avslöjade den fördomsfulla bild han hade av människor som mig väldigt tydligt genom sin logik. Jag fick en "ingen rök utan eld" känsla, något fel var det på mig, om man bara kramade åt tillräckligt länge skulle den våldsamma narkomanen i mig visa sig.
Att vara under utredning hos sociala resurser är ofta en sån här soppa. Efter år och år så blir man ganska led. Man känner sig frustrerad av att vara konstant anklagad, man provoceras av det som man själv uppfattar som fördomar som riktas mot en på grund av vad man uppfattar som identitetstänk. Jag är man, "vit", lågavlönad, klär mig i svart med läderjacka, långt hår, tatueringar, jag är uppenbart en white trash gangster i deras ögon.
Jag ringde upp socialsekreteraren som skickat kallelsen och sa till hennes telefonsvarare att jag inte tänker komma på fler socialtjänstmöten och att hon kunde prata med min exfru istället. Jag går inte dit igen, det får vara nog med fördomar och hat nu...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar