Min kökskniv är min bästa vän

Tidigare outgivet material från början av 2019, när jag bodde i en "förort" i Göteborg:

 

"Varje gång jag hör något ljud utanför min ytterdörr sent på kvällarna så går jag snabbt till köket och hämtar min kökskniv. Hjärnan skriker "DOM kommer!" Jag vet inte vilka "dom" är längre, jag misstänker att jag är traumatiserad på något sätt. Just nu ligger kökskniven framför mig på bordet medans jag skriver. Det känns bättre så, inom räckhåll.

Jag vet rent objektivt att det inte är någon som försöker öppna min dörr. Jag vet att det är någon granne som går in eller ut ur sin dörr. Mina känslor vet dock inte detta. Dom uppför sig som om säkerhetspolisen i en diktaturstat håller på att öppna dörren. Nerverna vet, en dag kommer "dom". Jag hade gärna vetat vilka "dom" är, fått ett ansikte att peka ut. Ett ansikte att förklara krig mot. Det är nästan samma sak med bilen bakom mig på kvällarna när jag själv kör bil. Varför följer den där DJÄVULEN efter mig?!!! Jag vet att han inte följer efter, men mina känslor vill slå ihjäl han. "Sluta förfölja mig!!!" Vrålar hela hjärnan. Jag har aldrig velat dö egentligen. Jag har bara velat slippa vara dysfunktionell på grund av mina trauman, döden framstår ibland som ett alternativ."

Att vara sin egen bästa kompis...

Opublicerat material från 2019, när jag bodde i en "förort" i Göteborg:

"Jag har senaste tiden börjat prata alltmer med mig själv. Eller, kanske inte prata med mig själv utan prata högt för mig själv. Oftast handlar det om att jag lever mig in i olika våld och/eller hämnd scener som om jag var en skådespelare i en film. Det kan handla om att jag hotar någon kriminell som hotar mig, att jag låtsas döda människor som jag inte tycker skall få fortsätta leva (irrationellt baserat på att jag tycker mig veta att dom är skyldiga till mitt samhälles förfall).
När detta händer då jag är ensam hemma är det ingen fara, det är värre när det händer när jag åker buss/spårvagn eller kör bil och min son sitter bredvid. Andra hör när jag är på offentliga platser. "Jag ska fan döda dig din djävel" och allt sånt där som jag kan säga för mig själv.
Jag vet inte hur allvarligt det egentligen är, på samma sätt som att jag inte vet hur allvarlig min paranoia är, jag tror att bilen bakom mig förföljer mig allt som oftast. Jag tror också att människor är ute efter mig när jag går på stan. Jag känner mig mer och mer obekväm med att vara bland andra människor. Dom är på något vis opålitliga. Förr brydde jag mig nog inte lika mycket, numera är alla en fiende tills dom bevisar för mig att dom är oskyldiga.

Ibland när modet brister så tror jag att jag håller på att bli helt galen. Jag ser framför mig hur min stackars son sitter där med en ensam mamma och en pappa på psyksjukhus, ja eller att pappa är hemlös, det är väl hälften av gångerna så det blir i det här landet. Jag kan inte sluta vara arg inombords, jag vill hämnas. Jag kan inte riktigt förklara varför eller vad jag vill hämnas men någon stackars djävel ska få fan, den känslan är klar och tydlig."